Filosofin bakom lajvet

Vad gör ett lajv bra? Den frågan har nog ställts av var och en som någon gång begett sig ut i obygden för att tillbringa några dagar med kufiskt klädda människor. En fråga som ställts minst lika ofta är vad som gör ett lajv dåligt.

Därmed är det inte underligt att det florerar flera åsikter om hur lajven i Sverige bör utvecklas. Vi ansåg när vi startade det första Skuggor att det går en negativ trend i vår hobby.

Kort ser vår observation ut så här: Lajven i Sverige är (grovt räknat) delade mellan en stor klump fantasy- och vampirelajv som ses som ”slasklajv” och en liten klick projekt som är ambitiösa (eller pretentiösa) och ofta svindyra och svåra att komma med i.

De stora och avancerade projekten ger de små komplex och får dem därmed att vilja efterlikna sina förebilder (som inte nödvändigtvis är speciellt bra). Här har man dragit den enkla slutsatsen att det är arrangemangets krav som sett till att bara ”bra” personer dykt upp (iförda rätt kläder med ”bra” roller).

Därmed har lajven drabbats av ”prestationssjuka” där man försöker skuldbelägga deltagaren till att skapa lajvet åt arrangörerna, ofta med målen att denne ska följa en förutbestämd historia och en luddig världsbeskrivning.

Vidare har man sällan funderat på hur lajvarna kommer reagera på varandra, utan förutsätter att alla vet hur de ska göra när de möter orcher, ser en kung o.s.v. Eftersom alla har lite olika tolkningar blir det lätt en hel del missförstånd och sura miner.

Rädslan för att någon inte skulle tänka efter arrangörernas mönster (ofta en omöjlighet) gör att de tilldelar viktiga nyckelroller till sig själva och sina polare, vars uppgift är att – på deltagarens bekostnad – ”piska” lajvet i form.

Ett annat problem är den mängd roller som blir mer eller mindre ospelbara då de kommer i kontakt med karaktärer utanför den egna gruppen. Ett klassiskt exempel är svartfolk som ofta saknar möjligheten att utan boffer kommunicera med någon utanför sitt eget band. Vid de få tillfällen de faktiskt kan lajva med andra brukar det dessutom bara röra sig om att antingen bråka (och slutligen boffra) eller sluta allianser med andra ”ondingar” (för senare boffer). Det gör att rollerna lätt blir tråkiga, då ett vanligt slutresultat är att man sitter och off-pratar i skogen i väntan på kvällens obligatoriska slakt.

Här drar man alltför ofta slutsatsen att det är boffret som är felet. Så är (enligt mig) inte fallet. Strid är definitivt att föredra framför beväpnade lajvare som står och väntar ut varandra i rädsla för att bli stämplade som boffertomtar. Låtsasstrid kan vara jättekul bara det inte drabbar någon som hellre hade gjort något annat (något som tyvärr oundvikligen sker när annan kommunikation är omöjlig eller den ena parten har som roll att jäklas).